Tandvårdsbidrag

Du får ett allmänt tandvårdsbidrag (ATB) i form av ett tillgodohavande hos Försäkringskassan. Storleken på bidraget varierar med åldern och du kan använda det som delbetalning för tandvård hos valfri tandläkare eller tandhygienist.

• Är du 20- 23 år blir bidraget 600 kr per år (1200 kr under två år)
• Är du 24-64 år blir bidraget 300 kr per år (600 kr under två år)
• Är du 65+ blir bidraget 600 kr per år (1200 kr under två år)

Syftet med bidraget är att stimulera dig till att gå till tandläkaren regelbundet.
Du har pengarna tillgodo den 1 juli varje år och kan spara dem i högst två år för betalning av tandvård. Försäkringskassan håller reda på hur mycket du har kvar.

Särskilt tandvårdsbidrag (STB) är ett bidrag för dig som har en sjukdom eller funktionsnedsättning som medför en risk för att din tandhälsa försämras.  

Du kan få särskilt tandvårdsbidrag om du har något av följande: 

• Du har cystisk fibros. 
• Du har KOL - kroniskt obstruktiv lungsjukdom. 
• Du har ulcerös kolit, Crohns sjukdom eller tarmsvikt. 
• Du har frätskador på tänderna och har anorexi, bulimi eller magsäcksreflux. 
• Du har diabetes som är svår att ställa in. 
• Du får dialysbehandling. 
• Du har nedsatt immunförsvar efter en organtransplantation eller läkemedelsbehandling. 

Du kan också få särskilt tandvårdsbidrag om du har muntorrhet. Det gäller om muntorrheten beror på något av de här sakerna: 

• Du får behandling med läkemedel under lång tid. 
• Du får strålbehandling mot huvudet eller halsen. 
• Du har Sjögrens syndrom.

Bidraget kan användas till förebyggande tandvårdsåtgärder som exempelvis undersökning och tandrengöring. Kräver läkarintyg. 

Kostnader upp till 3 000 kronor av referenspriset, dvs grunden för beräkning av det statliga tandvårdsstödet, får du som är över 20 år betala själv. Du kan använda det allmänna tandvårdsbidraget som delbetalning.

• För kostnader på 3 001-15 000 kronor av referenspriset får du 50 procent ersättning.
• För kostnader över 15 000 kronor av referenspriset får du 85 procent ersättning.

Det statliga tandvårdsstödet är tänkt till tandvård som gör dig fri från smärta och sjukdomar. Att du kan äta, tala och tugga samt bidra till ett godtagbart utseende. Om du däremot vill ha en annan typ av behandling får du betala den tillkommande kostnaden själv. Kosmetisk tandvård ingår exempelvis inte i det statliga tandvårdsstödet.

›  Läs mer om tandvårdsstödet

Referenspriser 

Ersättningen baseras på referenspriser, som anger den prisnivå som Försäkringskassan grundar sin ersättning på för olika behandlingar. Du och din tandläkare kan naturligtvis välja en dyrare behandling men då får du betala detta själv. 

›  Försäkringskassans hemsida
›  Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket TLV

Från och med det år du fyller 67 år får du ett förstärkt skydd mot höga tandvårdskostnader. Det betyder att du bara betalar 10 procent av referenspriset för många vanliga behandlingar, till exempel:

• lagningar
• tanduttagningar
• kronor
• rotfyllningar

Referenspriset är ett riktmärke som visar vad en behandling brukar kosta, och i priset ingår allt som behövs för behandlingen.

Vissa behandlingar omfattas inte av det förstärkta högkostnadsskyddet, bland annat:

• undersökningar
• förebyggande tandvård
• ny fast tand- eller implantatstödd protetik längre bak i munnen (bakom tand nummer 5)

Dessa behandlingar fortsätter i stället att täckas av dagens tandvårdsstöd.

Patienter som har en långvarig sjukdom och grav till fullständig funktionsnedsättning som följd av denna kan ha rätt till F-tandvård. Patienterna har som följd av funktionsnedsättningen stora svårigheter att ta hand om sin munhygien eller medverka till tandbehandling. 

Kostnad för patienten 

Patienter med intyg om F-tandvård betalar endast patientavgift enligt öppen hälso- och sjukvårdstaxa. Tandvårdsstödet omfattar bastandvård och avtagbar protetik. 

›  Avgifter för vuxentandvård 

Så här går det till: 

1. Patienten får en diagnos hos läkaren 
2. Läkaren bedömer patientens funktionsnedsättning och fyller i ett särskilt intyg. 
3. Region/Landsting utfärdar ett intyg om F-tandvård efter godkänt läkarintyg. 
4. Patienten visar upp legitimation vid besök hos tandläkare- eller tandhygienist. 

Är den tandvård som krävs för att patienten ska kunna äta. Om patienten inte klarar en omfattande tandbehandling ska behandlingen i stället motverka smärta och obehag. 

När det gäller nödvändig tandvård får patienten ett tandvårdsstödsintyg som berättigar till besök hos valfri tandläkare eller tandhygienist. I samband med besöket ska patienten visa upp legitimation. 

För nödvändig tandvård betalar patienten samma avgift som inom hälso- och sjukvården.  

Alla som har rätt till uppsökande verksamhet har också rätt till nödvändig tandvård. Det är:

• personer som omfattas av Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS 
• personer med ett varaktigt behov av omfattande vård- och omsorgsinsatser. 

Behovsbedömning 

För att en person ska bli berättigad till tandvårdsstöd måste först en bedömning av omvårdnadsbehovet göras. Det är i första hand biståndsbedömare, LSS-handläggare eller enhetschef inom kommunernas äldre- och handikappomsorg som gör det. 
 
En patient eller patientens anhöriga har också möjlighet att ansöka om intyg direkt hos tandvårdsenheten. Patientens omvårdnadsbehov måste då styrkas av en läkare eller distriktssköterska med god kännedom om patienten. Man ska dock i första hand ta kontakt med kommunen eller stadsdelen. 

Vad räknas som nödvändig tandvård?

Till nödvändig tandvård räknas till exempel behandling som gör det lättare att tugga. Det kan också vara behandling som minskar smärtor eller obehag i munnen. 
Kostnaden för nödvändig tandvård får du räkna samman med dina andra avgifter för hälso- och sjukvård. Då ingår tandvården i sjukvårdens högkostnadsskydd. 
Du kan få nödvändig tandvård även om du tackar nej till munhälsobedömningen.

Du behöver ett intyg 

Du får ett intyg som visar att du har rätt till nödvändig tandvård. Det kan vara ett kort eller ett digitalt intyg. Då behöver du bara lämna ditt personnummer till tandvårdspersonalen. 
Det kan vara distriktsjuksköterskan, biståndshandläggaren, personalen på äldreboendet eller sjukhemmet eller någon från hemtjänsten som bedömer att du har ett behov. De kan skicka in en ansökan, men det är regionen som bestämmer om du får intyget.